Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Dödens närhet kom henne att älska lifvet varmare än förr. Det
finnes i vår yngre literatur en liten skizz Lycka *) som utan tvifvel
är en skildring från denna period af Ernst Ahlgrens lif. Der ligger
en dödssjuk kvinna på sin bädd och ser genom fönstret ut i den gamla,
halft förvildade trädgården derutanför; och i dessa trötta ögon speglar sig
naturen med en glans som aldrig förr. Hvarje solstråle, hvarje
färgskiftning, hvarje välbekant kontur i denna trädgård, som i många år
varit hennes lifs horisont, insuper hon nu med en så intensiv
förnimmelse af naturens fägring, som hon aldrig förr orfarit. I denna
förnimmelse finnes endast ett litet stänk af förgängelsens vemod; den
enda lilla disharmonien i hennes sällhetskänsla är tanken på att denua
naturens skönhet skall dö med henne själf, ty ingen annan skall kunna
känna den så djupt, så befriande som hon, den döende.
Öfver hennes af lidande härjade drag ligger det dock ett
skimmer af stilla lycka. Hon har gjort upp räkningen med tillvaron:
sjukdomen har gifvit henne hvad hon törstat efter, frihet, och nu
kommer döden i rättan tid som afslutning på ett misslyckadt lif. Hon
drömde också hon en gång om en lifsgerning, något att lefva för eller,
i brist derpå, något att dö för, men hon fann hvarken det ena eller
det andra, och hon kunde aldrig finna det: hon var ju kvinna.
Det blef emellertid icke blott frihet sjukdomen skulle gifva
Viktoria Benedictson. Den utvecklade till ett personligt ömhetsförhållande
tillgifvenheten mellan henne och hennes yngsta styfdotter, som var
hennes sjuksköterska, och detta förhållande fylde sedan en del af
tomheten i styfmoderus lif.
Sjukdomen var det också, som bragte hennes diktargry till
mognad; det var den, som gaf hennes diktning en resonansbotten, gaf den
lidandets djupa stämningsfulla underklang.
Ku vaknade skaparkraften som aldrig förr, med en rikedom af
nya ämnen, uttrycksfulla scener, bilder, som osökt togo form och färg.
Detta var själsiifvets vårbrytning; från denna tid var hon diktare.
Hon arbetade under sjukdomen just så som hon sedermera
medvetet alltid arbetade: inom sig klargjorde hon sina personligheter,
samtalade med dem, försatte dem i alla slags situationer — för att i
grund lära känna dem — målade för sig episod efter episod, knöt
replik till replik, koncentrerade skildringen, så att hon fick fram
det mest kännetecknande, innan hon satte pennan på papperet för att
utarbeta stoffet. Så var t. ex. Pengar i allt väsentligt färdig under
själfva sjukdomen, fast den nedskrefs senare.
*) Se I gryningen af Axel Lutidegård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
