Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Jag återvände tre gånger till nya fasansfulla syner, och
tre gånger måste jag föras ut afsvimmacl. Läkaren afrådde
mig slutligen att försöka: "det finnes personer, hvilka aldrig
öfvervinna det", sade han.
Men skulle jag draga mig undan åsynen af hvad
andra fingo uthärda? Jag lyckades tvinga mig att stanna kvar
utan att svimma, och sedan den stunden har aldrig mina
nerver svikit mig. Men jag måste hålla mig under järnhård
kontroll, till dess jag blifvit van vid de fasor, hvilka äro
följder af det syndiga arbete, som människor kalla krig.
Från en säng, der en ung gosse låg amputerad öfver
knäet hördes vilda skrik i feberyrsel: "Mamma, mamma,
mamma!"
En annan gräsligt lemlästad intar följande säng. Han
hade fallit i början af striden och sjunkit, ned i dyn, hvarest
han med hundratals kamrater under nattens kyla och snöfall
bokstafligen frös fast. När ändtligen ambulansen började sitt
arbete måste de gräf vas upp ur jorden. "Hur länge lågo ni
der", frågade jag. "Två dygn", svarade han. Hans rygg och
höfter voro förfrusna, hans ben förlamade. Krigets nödtvångs
elände var ännu nytt för mig, och jag frågade med ovilja:
"Hvem rådde för en sådan vårdslöshet’?"
"Ah, de kunde inte ha tid med oss", sade den tålige
martyren. "De måste ju ta in fästningen. Yi kunde inte fordra,
att någon skulle stanna och se efter oss förr än det var gjordt".
"Tänkte ni på det, medan ni låg der fastfrusen under
de långa nätterna ?"
"Naturligtvis", svarade han. "Vi visste nog, att de skulle
komma till oss så snart fästningen gaf sig. Yi sårade voro
lika ängsliga för det som någonsin trupperna. När vi sågo
den hvita flaggan, så hurrade vi der vi lågo. Ja, inte jag —
för jag var så stel — men Jerry der i sängen — fast hans
högra arm var borta och venstra handen af skjuten, så lyfte
han upp stumparne och skrek hurra, så att halsen kunde
spricka."
Från en säng hördes förtviflade rop: "Jag vet att jag
måste dö, men jag kau inte, kan inte, Jean inte."
Jag drog fram en fällstol till den unge mannens bädd.
"Hvarför är ni rädd att dö?" frågade jag. "Berätta det, min
stackars gosse." "Jag har fört ett så gräsligt lif — jag är
så rädd att dö", ropade ban.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
