Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
ju meningen — och nu lika mycket af grosshandlar
Bäckström — så, så . . . kom bara . .
"Kan mamsell Klein inte vara nöjd med 50?"
"Omöjligt här . . . det går inte an att skämma listan . . .
mecenaterna först — sedan på slutet kommer småfolket med
sina bidrag ... så der ja . . . det tar sig riktigt stiligt lit..."
Hon viker ihop listan, sedan hon först betraktat namnen
med samma hänryckning som en konstälskare erfar framför
en tafla af första rang.
Hon tar emot pengarne och stoppar dem i någon af de
många hemlighetsfulla fickor, hvaraf insidan af hennes kappa
tycks bestå.
"Ja, och så får jag säga adjö och tacka så mycket för
denna gången. Pengarnes användande skall jag noga
i*edo-göra för. När jag behöfver något en annan gång, tittar jag
väl in igen — det är så angenämt att taga mot, der det
gifves af ett godt hjärta. Farväl och tusen tac-k!"
Och så kunde hon gå outtröttligt från det ena stället
till det andra, alltid mottagen med sura miner och med
öknamnet "Listan" slängdt efter sig, sedan hon väl hunnit ut
genom dörren.
Det var likväl aldrig för egen räkning hon begärde,
ehuru ingen någonsin kom underfund med, hvad hon själf
lefde af. Man visste blott, att hon hade en liten otillräcklig
pension efter fadern, som varit embetsmän, men för öfrigt
var det en gåta, hur hon kunde lefva och existera. Hennes
ömmande för alla nödlidande, hennes nit och energi gjorde,
att komitéer och sällskap aldrig drogo i betänkande att
anlita henne att gå med listor. Detta tycktes också vara
hennes lifs uppgift, som hon aldrig svek. Ingen ovänlighet af
dem hon begärde hos, ingen otack af dem hon hjälpt, intet
förbiseende af dem som användt henne kunde någonsin
förslappa hennes ifver. Hon brydde sig inte om, att man
grälade på henne, skrattade åt henne och gifvit henne öknamn.
Fick hon någon tack, såg hon besvärad ut och drog sig gärna
tillbaka, fick hon ingen, tog hon det som skulle det så vara.
Men när hon så själf en dag, trött af ålder och brist,
måste intaga sängen, var det ingen som gick med lista för
henne. Hon fördes till lasarettet, der hon i den gemensamma
salen bland en hop främmande kvinnor utandades sin sista
suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
