Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
vår "Regentinnas" tormak, vi minnas Lmru trefnad ock glädje
då strålade ut från hela hennes väsen. Ett godt skämt
uppfattades alltid af henne, och sjelf vann hon sina segrar lika
mycket med skämtets som med allvarets vapen. Hon var född
med motvilja för hvarje offentligt uppträdande; detta
liin-dracle henne likväl icke att högt skatta och sympatisera med
kvinnor, för hvilka det var naturligt att, verka på ett annat
sätt och med andra medel, än hon sjelf gjorde. Men blef
det klart för Regina Pallin, att det var hennes pligt att
uttala sig, t. ex. vid ett styrelsesammanträde eller ett
lärarekollegium, då gjorde hon det. Hon var då alltid väl
förberedd, och hennes anförande var klart och öfvertygande. Också
gick hennes mening i de flesta fall segrande igenom.
För de flesta af Dagnys läsare torde det vara bekant,
att äfven yttre bevis på den kärlek och aktning, hvarmed
Regina Pallin omfattades af sina lärjungar, kommo henne till
del. Vi nämna blott stipendiifonden "Regina Pallins minne"
och det porträtt i olja af den saknade föreståndarinnan, som
vid läsårets afslutning öfverlemnades till Seminariet. Såväl
fonden som porträttet äro gåfvor från en del af Seminariets
forna och nuvarande elever. Det är dock icke om dessa
mer officiella gåfvor vi här närmast velat påminna, utan
om de många små kärleksbevisen, som kommo Regina Pallin
till del. Var det icke på hennes arbetsbord vi nästan alltid
sågo vårens förstlingar och höstens sista blommor? Och till
henne hittade ju rosorna vägen äfven midt, i vintern. Och på
hennes födelsedag — huru rördes icke våra hjertan till
medlidande med de stackars postbuden och telegrafpojkarna, som
måste springa med bud från när och fjärran!
Regina Pallins vänner sågo med oro och bekymmer
huru hennes sjuklighet tilltog år från år. Arbetet, som var
hennes glädje, började att kännas tryckande, och hon hade
derföre hos Seminariets Direktion anhållit om tjänstledighet
för nästa läsår. Denna anhållan beviljades dagen innan hon
lades ned på den sjukbädd, från hvilken hon aldrig skulle
uppstå. Hon hade fått tjänstledighet för alltid. —
Äfven efter hennes död kommo de små kärleksgåfvorna.
Hvar och en ville räcka henne sin blomma, cch så hvilade
hon, nedbäddad bland de många blomsterbuketterna. Så
kom begrafningsdagen med en rikedom af kransar1 och
blommor, som alla buro helsningar till den kära döda. De bud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
