Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
man kunde få se, med lmmor i ögat och humor på läppeu
samt med ett friskt och rådigt sinne, som i pröfningens
dagar gjorde henne till en verklig skatt för vänner och bekanta.
Bäst trifdes hon alltid bland familjens yngsta medlemmar,
och aldrig var barnaglädjen så yr och äkta, som när
"gudmor Charlotte" kom med i spelet. Hon var en mästare i
konsten att med ett kvickt oc-h oförargligt skämt, drifva
ledsnadens onda andar på flykten, och den milda, rena glädje, som
låg i hennes klara blick och skälmska småleende, meddelade
sig ovilkorligen till hela hennes omgifning. Blott när hon
stod vid stranden af den sjö, hvars vågor sjungit så många
vexlande melodier för henne under den långa
utvecklingsperioden från 15 till 70 år, kom det stundom något tungt
öfver de blida dragen. När jag då smög min arm om henne
och frågade, hvad hon tänkte på, såg hon på mig med en
frånvarande blick och svarade långsamt: "Åh, vågorna
berätta så mycket från gamla tider!" Hvad de berättade henne,
det fick jag en dag lära känna.
Sent en afton sutto tant Charlotte och jag ensamma i
förmaket och väntade på min fästman, som under natten
skulle inträffa i mitt hem. Grumman, som för tillfället
vistades hos oss, hade vänlig och uppoffrande som alltid,
nödvändigt velat dela min vaka.
Alla. anclra sofvo i huset, och der rådde omkring oss
denna nattens väntansfulla stillhet, som fyller sinuet med
vemodiga tankar. Vi sutto båda tysta, jag bekvämt uppkrupen
i soffhörnet, tant Charlotte rak och flitig som alltid med sin
strumpstickning.
Pendylen på spegelbordet slog timslaget med en gäll.
silfverklar ton i den djupa stillheten.
"Bara elfva!" utbröt jag och sparkade otåligt pallen
utåt mattan.
Tant Charlotte såg upp på mig med sin skälmska blick.
"Hvi kommer ban ej än, Mitt hjertas lilla vän", smågnolade
hon muntert.
"Åh, tant", bad jag, "berätta något för mig, så att tiden
inte kryper så här dödande långsamt framåt."
"Berätta! Hvad då, barnet mitt?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
