Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’203
dansen", som på sitt sätt hyllar principen Fart pour l’art.
Kulturmänniskans kraf på en verkligt europeisk literatur har omsider
upp-fylts — hvad vilja vi mer? Och Stella Kleve står midt ibland oss.
"Alice Brandt" är naturligtvis en bok, egnad att skämma bort
sin publik.
Själfva "handlingen" må lemnas åsido; den är lika litet det
väsentliga i denna bok som hos flertalet af dess legio syskon — Gud
bättre dem! — inom den nu fruktansvärdt odlade skizz- och novellgenren.
Boken vill i stället så miuutiöst-analyserande som möjligt skildra ett
fragment (naturligtvis!) af en kvinnas lefnad inpå hennes första äktenskapsår.
Hvilken lycka nu att förf., som väl älskar det
intressant-fragmeutari-ska, också kunnat så ur sin bild utesluta den oändliga motivrikedom, som
i verkligheten bidrager till en människas utveckling, för att blott
framhålla detta, som tydligen varit hennes enda intresse och som utgör
bokens ämne: det erotiskt-sensuela. En vanlig dilettant skulle ej gått
i land dermed.
Hvad Alice Brandt annars är, det har förf. med mycken
konst lyckats dölja. Det vi få är — "la femelle."
Och naturligtvis på det enda sätt, som nu lär fängsla en
intelligent publik — d. v. s. under inflytande af "dekadanskynne" med
dess tilldragande slapphet och nervositet. Fröken Brandt synes en
smula kritiklöst hafva läst "Fædra" och "Berta Funcks", hvilka hjälpt
henne att finna sitt intressanta jag. Fröken Brandt borde knappast
hafva sökt slikt biträde.
Stella Kleves flirtations-noveller pläga som bekant just ej skildra
den ursprungliga, naiva passionen, hvilken i sin sunda styrka, sin
helleniska nakenhet är naturlig och skön, utan detta märglösa, förkelade,
hyperraffinerade stämningsfråsseri, som rent ut sagdt är vidrigt. Alice
Brandt deremot kräfver tillika "lidelse" och lyckas härmed, så som
förf. skildrar henne, att tillika framstå vulgär.
Boken har emellertid vackra skildringar och psykologiskt
lyckade drag. Särskildt är Felix Danners gestalt både fin ocb sympatisk,
oeh teckningen af en förtrolig flickbjudning står mycket högt. Men
i allmänhet eger berättelsen alltför litet verklig halt för att ej dess
många bagateller skola trötta och synas djupt toinma. Liksom i alla
dessa ateistiskt-naturalistiska böcker, går naturligtvis en underström
af förkelad och omhuldad pessimism fram genom arbetet, hvilken just
skänker detsamma dess egendomliga atmosfer, läses mellan raderna,
höres i tonen. Märkligt nog, är det dock först på sidan 247 som
Alice får röna "tillvarons döfva, ångestfulla, omätliga smärta", —
hvarefter J. P. Jacobsen utlägges på sidd. 248—49.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
