Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’258
liknade skadeglädjens. Nu emellertid skrattade hon godlynt
åt sitt misstag, hon hade nemligen humor nog att skratta,
och’ sedan jag tvingat i henne ett lugnande glas vin skildes
vi åt för natten som goda vänner för att morgonen derpå
skiljas för alltid och det inte som vänner, tack vare ett elakt
öde — och min ohjälpliga brist på belierskning.
Jag vet ej hvad klockan kunde vara morgonen derpå,
när jag halfvaknade dervid att en skepnad tassade genom
rummet och närmade sig klocksträngen. Det var miss Bell,
som, alltför vänlig att vilja störa vår hvila, ämnade ringa efter
varmt vatten. Genom mina sömntyngda ögonlock kunde
likväl ingen fast bild tränga sig. Jag såg bara en ovanligt
lång och ovanligt mager figur i en ovanligt kort
underkläd-ning (att fora något så onödigt som en nattrock med sig,
kunde icke falla miss Bell in), med en tornlik, hvit mössa på
hufvudet och de bara fötterna instuckna i ett par minst sagdt
praktiska filttofflor. — Det var först när klockan ljöd skarpt
och gällt, som jag förstod, att det var miss Bell i déshabillé.
"För all del, ring inte bara en gång", ropade jag yrvaket
och reste mig upp, "då kommer ju kyparen T (Städerskans
kallelse var två ringningar.)
Miss Bell, för hvars opraktiskhet vi inom parentes blifvit
varnade, ringde spasmodiskt två gånger till.
Nu hann jag inte ens ropa, förr än borstaren, eu rapp
ungdom på nitton år, som olyckligtvis befunnit sig alldeles
för nära till hands, efter en rask knackning öppnade dörren
och steg in. Miss Bell betraktade honom med gapande mun
som träffad af ett slaganfall; han stirrade på henne i
häp-nadsfull förvåning, men så frustade ett skratt fram, så friskt,
så oemotståndligt smittsamt — att — att — ja, jag skäms
verkligen att erkänna det — men jag instämde, och det af
en sådan hjärtans lust, att det lät som om vi skrattat i duett.
Miss Bell gaf mig en blick, o himmel, en sådan blick!
och retirerade till sitt rum med all den värdighet som var henne
möjlig — ehuru jag måste erkänna att den inte blef så
särdeles stor, tack vare bristen på släp, ty hur det än är, så sitter
värdigheten oftast i släpet — dörren låstes i dubbla slag —
och der låg jag med en känsla af att ha begått en
mycket ful och mycket opassande handling.
Vid frukostbordet kände jag mig än olyckligare och
skämdes förfärligt. Miss Bell hade ännu inte visat sig. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
