Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’265
kan berömma. Hennes metod är att — aldrig fälla. Det är en vacker
metod, men knappast möjlig, om man eftersträfvar — "sanningen
ingenting annat än sanningen." Då måste vänskapen till Plato vika för
vänskapen till sanningen. Just med afseende på skandinavismen bar
fru Holmberg, med öppen blick för det ihåliga och tomma i
deklamationen, känsloparaden, oklarheten, alltid i sin bok varit angelägen att
framhålla det vackra i idén, enskilda poem af skönhet, själfva det
välgörande i att en allmän idé verkligen befruktade skaldernas fantasi
o. s. v. Men det är väl ingen, som heller vill betvifla, att den
skandinaviska idén var fullt naturlig, måste komma fram just då, men att
den kom fram på (Tel sättet, med denna sanslösa frihetsyra, med detta
humbugsartade öfverdrifvande, det är detta, som gör att tiden tog
skada deraf, att den icke blef hvad den kuunat blifva och att t. o. m.
skalderna icke blefvo hvad de kunnat blifva. Hvilka förmågor funnos
icke då, och huru de alla stannade halfvägs! Förf. har knappast själf
undgått att känna, huru litet reelt underlag hon haft att arbeta med,
huru få verkliga tankar, som finnas uuder alla dessa ord. Eller hvilka
figurer hafva dessa skalder efterlemnat, hvilken lefvande verklighet
hafva de belyst, ja, hafva de ens belyst sina egna själar, gett måtten
på sig själfva. Svårligen skall någon kunna ge ett jakande svar derpå.
Jämför man hennes biografier, märkes genast, att hennes sympatier
på det hela taget uttalas mest osökt, när talet rör Braun och Nybom.
Och detta med all rätt. Strandberg har redan tidigt förlorat förmågan
att vara originell i idén; all hans formtalang, all hans genialiska
miniatyrmålning kan icke öfverskyla bristen på verklig hänförelse, deu
ideela hänförelse, som han en gång i ungdomens vår kände så glödande.
Beppo-Sommelius är en titan, som allt för ofta kämpar mot
väderkvarnar och Saulsanden i sin egen barm för att vara annat än ett
skaldefragment. Begge dessa ofullbordade fragment, utkast till någotf
som aldrig blef hvad det skulle blifva, begge äro de inpassade i en
verklighet, som ej längre kan inspirera dem och egentligeu icke rör dem
på något djupare sätt. Men Braun deremot lefver i verkligheten,
kämpar med den, lider och fröjdas i en verklighetens värld, som ban
gisslar eller ler åt och derför verkar ban belt annorlunda kraftigt på
oss. Nybom är så enkel, ett sådant skaldebarn att ban blott behöfver
nedstiga från sina himmelsfärder och sina Niagarautflykter och låta
sina tårar flyta vid en graf — för att hans sång skall blifva icke blott
oefterhärmlig för andra utan ock — för honom själf, men det var icke
ofta ban ville följa någon sådan verklighetens maning eller ikläda sig
den anspråkslösa rollen att dikta efter naturen. Vi syfta naturligtvis
på den härliga grafsång, ban egnade prins Gustafs minne, en sång, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
