Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svårigheter och hinder i verksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Hör min arma själ, som kvider,
suckar efter frid och ro,
som av törst och hunger lider,
läska mig och styrk min tro!
Jag är svag till kropp och själ.
Fader, du mig känner väl.
Under den härpå följande tiden lämnade polisen oss ingen
ro. Vecka efter vecka inkallades jag att stånda till ansvar än
för ett, än för ett annat. Redan från början av vistelsen i
Lenkoran gjorde jag bekantskap med polischefen, och jag
sökte »uppehålla bekantskapen» hela tiden. Jag gick alltid
direkt fram till honom och hälsade med en vänlig
handtryckning, frågande vad han för tillfället önskade höra av mig.
Förlägen vände han då ofta ansiktet mot väggen, under det
han talade till mig. Ofta blev jag på så sätt herre över
situationen. Jag kunde bland annat exempelvis säga till alla
närvarande :
»Vore jag en förbrytare av vanlig lag, skulle jag blygas
att komma hit. Nu gör jag det ej, ty hela Lenkoran vet, att
det är för evangelii saks skull, som jag trakasseras».
När jag vid andra tillfällen ej kunde efterkomma polisens
kallelse, ty jag låg stundom bunden vid sjuksängen, kom
polisofficeren hem till oss, satte sig på sängkanten och läste
upp lagparagrafen om, att sådana förbrytare som jag skulle
förvisas till Sibirien.
Tvenne av bröderna i den lilla församlingen skulle resa
bort och kommo till oss för att taga avsked. Vi knäböjde
och bådo Gud välsigna deras resa. Under det vi bådo,
inträdde en polisofficer och stannade mitt i rummet. Vi stodo
upp, och enligt rysk sed kysste jag bröderna till avsked,
varpå de avlägsnade sig. Nu vände polisen sig mot mig och
utfor i vredgade ordalag:
»Vad gören •!? Vi hava så många gånger förbjudit Er
att verka, och I fortsätten dock därmed!»
»Haven I förbjudit oss att tala med Gud också? Det
trodde jag, vi skulle ha rätt att göra, så mycket vi önskade.»
»I mån bedja så mycket I önsken i eder egen familj
men icke tillsammans med ryssarna», svarade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
