Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vistelsen i Schemacha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Höijers och mitt inbördes förhållande påminner mig ofta
om den ryska fabeln, där det säges, att bonden spände en kräfta,
en gädda och en svan för vagnen; den ena drog uppåt, den
andra framåt och den tredje bakåt, och vagnen lär stå där än
i dag. Var det icke så i varje fall, så hände dock oftast, att
Höijer ville fram på obanade vägar med snälltågsfart. Där
fick jag efter bästa förmåga fullgöra min tjänst som bromsare.
Att ovannämnda förslag liksom så många andra strandade
mot omöjligheterna, behöver ej sägas.
Höijers stora uppfinningsförmåga har ock hjälpt honom
igenom alla de svåra pass, han under årens lopp måst
genomvandra. Där mången annan skulle finna alla vägar stängda,
fann han tusen utvägar, ju äventyrligare dess bättre. Att
skona sig själv var en sak, som han i dylika fall minst av
allt tänkte på.
Nyss var han eld och lågor och besjälad af idéen att
grunda en stor uppfostringsanstalt för flickor med sin fru
som föreståndarinna. Då vi strax därpå rådgjorde om, vad
som var att göra, då jag erhållit förbud att predika, och det
kom på tal att gå ut i en by och göra en plog för att
samtidigt komma i tillfälle tala med folket och praktiskt hjälpa
dem — ja, då var Höijer den mest redobogne i världen att
äfven gå ut som hantverkare och uppehålla sig i en enkel
ryssby.
Sagt och gjort. Allt var arrangerat för vårt byarbete. Vi
ville ej gärna låta polisen veta, vart vi begåvo oss, och
därför togo vi en en lång omväg ut ur staden. Vi kommo då
att gå igenom en stor tartarby och överföllos av sju åtta
stora, vilda hundar. Jag bad Höijer se stadigt på hundarna
gå lugnt framåt. Hans nerver stodo ej provet, han
kastade en sten, och nu var striden i full gång. En sådan
hundfäktning gäller stundom livet. Slutligen fick han fatt i
en stor sten, och med ett väl riktat kast träffade han den
vildaste besten, som med ett genomträngande tjut så fort han
kunde drog sig ur striden. De övriga följde skrämda hans
exempel. Nu fick Höijer ont samvete:
»Jag slog väl ihjäl det arma kräket. — Hur gick det med
stackarn», utropade han alltemellanåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
