Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 1880 -
401
pi hemvägen. Nar jag var uti min vagn kunde jag ej langro
hejda mina känslor, och utbrast i en tåreflod. Jag bad Gud
att jag aldrig mera måtte hafva att genomgå ett så bedröfligt
prof. Jag skulle hafva besökt åtskilliga patienter samma
afton, men jag var alldeles ur stånd dertill, och skickade dem
återbud. Min sömn om natten var orolig. Föreställningen af
fången som jag nyss besökt sväfvade i hiskeliga skepnader
framför mig. En oemotståndelig och sjuklig nyfikenhet
öfver-föll mig att se den olyckliges afrättning. Första gången
denna tanke uppstod väckte den min afsky. Huru mina känslor
ändrades vet jag icke riktigt sjelf. Jag uppsteg kl. 7, och,
utan att nämna något derom, tog jag på mig min betjente
kappa, och hastade till O Id Bailey. Jag gick upp i ett af
husen midt emot galgen, och tog min plats med många
andra i ett fönster. Man talade om exekutionen, och alla
förbannade lagames stränghet, som kunde beröfva en menniska
lifvet för en öfverträdelse af blott civil beskaffenhet Jag sade
naturligtvis ingenting. Det var en obehaglig morgon; det
duggade oupphörligt Folkhopen var icke stor, men uppförde
sig högst oskickligt. Äfven qvinnorna, som utgjorde största
antalet, väsnades och skreko då de igenkände någon utaf sina
bekanta uti trängseln. Ändteligen slog St. Sepulchres
klocka 8, en bedröflig härold af mången syndares utgång utur
tiden, och som de sista slagen dogo bort och följdes af
fängelseklockans klämtning, den jag med ångest kunde tydligt
höra, fick jag se en skymt af de tvenne under-sheriflernes
guldbeslagna stafvar, i det de togo sin plats vid foten utaf
galgen. Några ögonblick derefter syntes fångpredikanten, med
en annan, gråhårig man, och emellan dem den beklagansvärde
fången. Han gick uppför trappan med stadiga steg. Hans
armar voro bundna både bak- och framtill, och som han stod
der kunde jag höra hopens utrop: "Herre Gud, hvilken
vacker yngling I stackars, stackars karl!"— Han var klädd i sorg-
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
