Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vad fanen vill du här, Didrik, din skälm och
bedragare», sade hon.
»Det var hårda ord av min moster, som jag inte
sett på två år», sade Didrik Slaghök.
»Godt är det år, då jag inte ser dig», sade
Sigbrit.
Den ovälkomne gästen satte sig åter på bänken,
men närmare Sigbrit. Han stötte i bordet med sitt
krus, och tärnan kom och fyllde det på nytt.
»Gack i din säng, Dyveke», sade Sigbrit.
Flickan reste sig lydigt, men då hon kom förbi
Didrik Slaghök, grep han tag i henne och drog henne
till sig.
»Dyveke, lilla vackra duva», sade han och log
otäckt i sitt röda skägg. »Så fager du har blivit sen
sist. Kommer du inte ihåg din kära kusin?»
Dyveke slet sig lös och stirrade förskräckt på
honom. Då han åter fångade henne, började hon gråta.
»Jag känner er inte», sade hon.
Sigbrit slog hårdt käppen i disken.
»Gack i säng, tös», sade hon.
Barnet rusade ut. Sigbrit Willums gjorde ett
tecken åt Didrik, och en stund därefter sutto de båda
i hennes brevkammare.
»Nå, vilka nyheter kommer du med, din
olycksfågel?» sade hon.
»Goda för mig och dåliga för er, moster», sade
han med ett grin. »Jag har kommit på grön kvist,
sedan jag fick dispensen, som jag visade den där
dumma abboten. Snart får I se mig som doktor i
kanonisk rätt, och det skulle gå underligt till, om jag
inte med Guds hjälp skulle skaffa mig kräklan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
