Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hermann kan betala, så är det bra, varom inte, så få de
sätta honom i tornet.»
»Sigbrit, tag mig med dig», bad Dionysius.
Sigbrit måste skratta, så ond hon än var.
»Nej, min hjärtans broder», sade hon. »Stanna
du hos Hermann som förut, och hälsa honom från
mig, att om han någonsin mera korsar min väg, så
skall han akta sig.»
Så gick hon ut genom dörren och slog den hårdt
igen efter sig.
Hon gick till stallet, där samma häst stod sadlad,
på vilken hon kommit till Lier. Drängen hjälpte henne
tillrätta. Byltet bands bakpå, och det var större än
när hon kom. Dyveke lyftes upp framför, stum av
skräck och med våta ögon.
Sigbrit Willums gav karlen en daler.
»Den skall du få, om du vill svära din salighetsed
på, att jag red ut genom Mechelnporten», sade hon.
Karlen lovade det, och hon red norrut ur staden.
Det var mörkt och tyst på gatorna, så att få gåvo akt på
de resande. !
När de hade ridit en stund och staden redan var
långt bakom dem, vände Dyveke sitt förskrämda
ansikte mot henne.
»Vart ska vi fara, moder?» frågade hon.
»Jag vet inte det, min lilla duva», sade Sigbrit, och
hennes röst var mildare än barnet någonsin hört den
förr. »Vi skola till ett ställe, där vi kunna få vara
i fred, långt borta från morbror Hermann och alla
skälmar.»
»Ack, varför för du mig bort från den fromme
abboten och klostret?» sade Dyveke. »Han berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
