Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Sigbrits och Dyvekes flykt upptäcktes dagen
därpå, blev det stor uppståndelse i Lier.
»Den leda häxan», sade Hermann. »Nu få vi se
till, Dionysius, att kunna lura gamle Wilhelm, så att
vi få stanna på denna härliga plats.»
Wilhelm kom, men han hörde knappt den
hälsning, Dionysius framförde från Sigbrit. Han frågade
blott efter Dyveke.
»Hon har bedragit mig, hon har bedragit mig»,
skrek han.
»Har hon bedragit er, så låta vi sätta efter henne»,
sade borgmästaren.
»Nej, nej», sade Wilhelm. »Hon har betalt mig
varenda vitten, men hon har bedragit mig på Dyveke,
min lilla duva, som mitt gamla hjärta icke kan leva
förutan.»
»Hon har bedragit himlen på en själ», sade
abboten och hickade ännu efter gårdagens rus.
De satte sig ned, fingo Rostockermumma på
bordet och dryftade saken. De tre herrarna från Lier
visste inte, vad ondt de skulle säga om Sigbrit, men
Hermann Willums försvarade henne med all makt.
»Hon kommer säkert tillbaka», sade han. »Gud
skall upplysa hennes förstånd, så att hon åtminstone
tänker på det oskyldiga barnet. Om nu herr Wilhelm
tycker som jag, så skall jag sköta Falken så länge
och hålla allt redo till hennes återkomst.»
Efter en del pratande hit och dit beslöts detta.
Wilhelm skyndade blott att öka hyran med ännu några
daler. Hermann gick gladeligen in på det, då det
aldrig ett ögonblick varit hans mening att betala. De
drucko därpå, tills de ånyo lågo under bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
