Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen nämnda han Dyveke, och då började Kristian
att skratta så muntert, att hans män sällan hört
maken.
»Erik, Erik», sade han. »En from gudstjänare som
du, prästvigd och därtill min lärare och vägledare
under många år! Har du gått i Bergen och gäckats
med ett flickebarn? Vad skulle min kunglige fader
säga, om jag skreve det till honom? Jag vet för visst,
att det är hans mening liksom min att skaffa dig
Trondhjems ärkebiskopsstol, när den gamle skälmen
däruppe far till himla eller till helvetet, som hans
svarta själ bättre förtjänar. Men efter detta få vi
väl låta de vackra drömmarna fara.»
Han fortfor att skratta, men Erik Walkendorf
skrattade inte med.
»Det är ingen fara varken för min själ eller för mitt
heliga prästlöfte, och kommer det an bara på mitt
förhållande i denna sak, så är jag säker på
Trondhjems ärkebiskopsstol. Men det är sant, att jag aldrig
har sett en vackrare kvinna, och kommer ers nåde bara
ditupp, som jag hoppas, så skall I få se, att jag har
rätt.»
Han fortfor att tala om Dyveke, tills Kristian barskt
avbröt honom genom att sätta sporrarna i hästen.
»Sluta upp med det där gycklet nu», sade han.
»Nu gäller det krig och örlog.»
Kristian och hans män tågade fram i ilmarsch,
tills de hunno till Hedemarken. Det första de
erforo var, att Mörten Tuesen fått böta för sin brådska,
i det bönderna slagit ihjäl honom. Det var Sören
Skåning, som bragte underrättelsen. Själv kom han som
en arm och förklädd flykting krypande fram ur ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
