Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svärdet, och hans ögon blevo blodsprängda. Men
kansleren ryckte honom hastigt tillbaka.
»Tag er i akt, eders nåde», sade han. »Karlen
kan ju inte veta, vem I är, och tror sig väl vara i sin
goda rätt. Låt oss skynda oss härifrån, och fördärva
inte vårt skämt genom att röja eder.»
Dröjande gick konungen med, men han såg sig
mer än en gång hotande tillbaka.
»Det måste bliva annorlunda, Erik», sade han.
»Jag kan godt förstå, att garparna behärska stadens
borgare, när de sitta i en sådan fästning. Men det
vore en skam, om konungen tålte det.»
»Detsamma sade Sigbrit Willums», sade kanslern.
»Vem är Sigbrit Willums?» sade konungen.
»Det är Dyvekes moder», svarade Erik Walkendorf.
»En led gammal käring att se på, men klok och stark
som en karl. Om I nu vill, så gå vi upp på fjället och
ta reda på Dyveke själv.»
De gingo.
Stigen var så brant, att konung Kristian tog sin
kansler under armen. Här och där låg redan en
drucken karl och sov. En och annan senkommen
skyndade förbi dem upp för fjället, men ingen gick
tillbaka nedåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
