Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och slutligen kom han.
För Erik Walkendorf hade det varit lätt att
framföra sitt ärende. Han hade funnit konungen så blid,
att han inte kunde erinra sig någonsin ha sett honom
sådan, icke ens i hans tidigaste ungdom. Det var
en glans i hans ögon och en mild klang i hans röst,
som förvånade kanslern. Glad räckte honom Kristian
sin hand, ännu innan han hade talat till slut, och lovade
att uppfylla borgarnas önskan. Han var så ivrig, att
Walkendorf kände sig förpliktad att erinra om, att det
egentligen icke var passande för konungen att
presidera vid en midsommarfest, men hans unge herre
skrattade bara ut honom,
»Vår värdighet skola vi nog veta att bevara», sade
han.
Och så högburet satt huvudet på de breda
axlarna, och så stor och fast var blicken, trots leendet
kring munnen, att kanslern måste erkänna, att han
hade rätt.
Därpå kastade konungen över axlarna den röda
kappa med skinnbrämet, vari han alltid gick, tryckte
sammetsbaretten fast på huvudet, tog guldkransen ur
den bugande borgmästarens hand och fäste den på
mössan.
På det sättet gick han ut genom porten. Rida
ville han inte, men efter honom kom Albrecht med
hans skimmel.
Höga jubelrop slogo honom till mötes, när han
stod på platsen. De trängdes omkring honom för att
få kyssa hans hand, och han nickade nådigt åt alla
sidor och hade ett vänligt ord till alla, som kommo
i närheten av honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
