Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Där går Hon i parken.. . Dyveke, min lilla duva»,
sade han. »Jag lovade att möta henne i dag på
morgonen, och har glömt det för hennes moders skull.»
Han vände sig mot Sigbrit och slog ut med handen.
»Gud vare med eder, Sigbrit Willums», sade han.
»Det blir då, som I och jag ha sagt. Jag skall ställa
i ordning ett hus åt er och er dotter i Oslo, där
I kunna bo. Om några dagar far jag härifrån på mitt
skepp, men det är min vilja, att I och Dyveke göra
resan till lands. Det är stundom svåra stormar på
Norges kust och endast föga bekvämlighet för
kvinnor ombord på ett örlogsfartyg. Kanhända skickar
jag efter er ännu en gång, innan I reser.»
Sigbrit reste sig tungt, och då hon reste sig upp
från bänken, tappade hon käppen. Konung Kristian
tog ett steg fram, som om han ämnade taga upp den,
men hejdade sig genast och rätade på sig.
Kammartjänaren sprang fram och tog upp den och räckte
den vördnadsfullt till henne.
Sigbrit tackade honom med en vänlig nick.
Därpå böjde hon sig höviskt för konungen och gick
långsamt mot dörren. När hon stod på tröskeln, ropade
konungen henne vid namn, och hon vände sig om.
»Om I har någon önskan, så säg ut, och I skall
få den uppfylld», sade konungen.
Sigbrit bugade sig igen.
»Jag tackar eders nåde många gånger, och jag skall
komma ihåg det», svarade hon.
Tungt gick hon igenom porten, över vindbryggan
och hem till boden. Överallt såg folk efter henne
och stucko huvudena tillsammans. En och annan
pekade finger åt henne och skrattade högt. Hon såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
