Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och om än Jörgen Hansen var en man, som tänkte
fritt i mångt och mycket, så kunde han inte annat
än i sitt hjärta ge kvinnorna rätt och vara glad åt,
att hans dotter icke hade drabbats av Dyvekes öde.
Sigbrit satt och såg på honom en stund och
började sedan skratta.
»Jag kan läsa edra tankar i edert ansikte, Jörgen
Hansen», sade hon. »I behöver inte säga någonting.
Dyveke tänker minsann inte på annat än sin kärlek,
och nu resa vi ju härifrån. För den sakens skull skall
det inte bli någon osämja mellan er och mig. Och
kommer Edle någonsin i betryck, så låt henne komma
till mig i Oslo. Konungen har lovat mig ett bra
stenhus, där jag skall bo med min dotter och det
nödvändiga antalet tjänare.»
»Skall Dyveke stanna hos er?» frågade Jörgen
Hansen överraskad.
»Ja, så ha vi bestämt», svarade Sigbrit. »Hans
nåde kan besöka oss så ofta honom lyster. Men vore
Dyveke ständigt på borgen, så skulle de, som önska
henne ondt, snart nå henne, och den som har kungens
hjärta, har alla till fiende.»
»Då får I också träffa konungen», sade Jörgen
Hansen och nickade förstående. »I skall veta,
Sigbrit Willums, att jag inte tänker som min hustru och
Edle i denna sak. Vore det en borgare här i
staden eller till och med en adelsman, som hade förlett
henne, så vore visserligen saken en annan. Men med
konungen är det något helt annat än med andra män i
riket. Och vore jag en ung kvinna, så toge jag hellre
den kärlek han skänker Dyveke, än den krona han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
