Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med den till Köpenhamn för att inrätta ett apotek åt
sig. Sigbrit fick hälsningar och brev från honom,
att det gick honom väl, och att han var henne mycket
tacksam för att han omsider kommit på grön kvist
igen.
Men det gick inte så bra för Hermann.
Redan innan året var till ända, hade han begått så
många övergrepp och dumheter, att var och en kunde
förstå, att han inte kunde få stanna på sin post. Han
satt och drack än med de lybske köpmännen och än
med stadens norska invånare, ljög och skrävlade och
gav löften till höger och vänster, som han inte höll
och aldrig kunde hålla.
Värst var det med skatterna och avgifterna, som
gingo genom hans händer, och därifrån skulle inflyta
i konungens kassa. Det kom skralt med
pengar från Bergen, och en dag lämnade konungen
Hermanns räkenskaper till Sigbrit och bad henne se
på dem.
»I är mera räknekunnig än min bäste räknemästare,
moder Sigbrit», sade han. »Tag denna börda på eder.
Jag har nog att tänka på ändå.»
Så milda voro hans ord, fäst hamn godt visste, att
Hermann Willums bedrog honom. Han ville blott,
att Sigbrit själv skulle slå fast det, ville kanske också
sätta hennes ärlighet på prov.
Och Sigbrit bestod provet med glans.
»Detta är bara fusk och skälmstycken», sade hon
redan dagen därpå. »Om det skedde Hermann rätt, så
skulle han böta med livet, och det är illa för mig,
att förbrytelsen kommit från min släkting. Men jag
ber eders nåde förlåta honom för Dyvekes skull och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
