Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med pipad krage om sin breda hals och
gyllentygshuva över håret. Den högkarmade ekstol, hon satt i,
var klädd med dyrbart skinn. Det stora, rikt
utskurna bordet dignade av dokument. På bänken låg ett
tungt, guldsömmat schabrak, och väggarna voro
dragna med flandriskt kläde. I rummet fanns också ett
skåp med vackra glas, och rutorna voro äkta
florentinskt arbete med sköna helgon, målade i rödt och
blått.
»Alla helgon stå mig bi», sade Didrik Slaghök.
»Hur har I kommit till all denna rikedom, moster?»
Sigbrit lade handen på sin käpp, vilken Didrik såg
var densamma, som givit honom rapp i forna dagar,
och såg plirande på honom.
»Det går upp och ner, systerson. Kom du hit i
den tron att jag skulle ligga dig till last, så kan du
slå bort den tanken. Men kom du för att betala de
sköna slantar, jag lånat dig, så skall du inte skämmas
för att lägga dem på bordet här, om bordet också är
präktigt.»
»Vad är det som har händt, moster?» frågade han.
Just då Sigbrit skulle till att svara, sköts
förhänget åt sidan, och Dyveke stod framför dem.
Hon såg knappt åt Didrik och kände inte igen
honom. Men Didrik såg på henne, och skön var
hon i sin rika klädnad. Det var något i hennes
ansikte, som förde honom på spår efter sanningen, och
då hon så frågade, om det kommit bud från kungen,
gick alltsammans upp för honom.
Dyveke dröjde endast ett ögonblick och drog igen
förhänget efter sig.
»Så», sade Didrik Slaghök. »Det gick i alla fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
