Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det Dyveke, som beskyddar en ovärdig. Tvekar
han att fatta ett beslut, då är det Dyvekes kärlek,
som håller honom fången, så att han försummar land
och rike. De skulle bara veta... de skulle bara veta,
att det enda hon bad om var en timme av kungens natt
och en usel bondes frihet.»
Han sprang upp och gick med häftiga steg mot
dörren och öppnade den.
Med hög röst befallde han drabanterna gå till slottet
och laga att bonden ögonblickligen blev frigiven.
»Vredgas inte på mig, Sigbrit Willums, för mina ord
nyss», sade han1 och nickade vänligt åt henne. »Nu
har mitt svårmod vikit för Dyvekes leende och för
hennes mjuka händer. Skicka upp dokumenten, som I
talade om, till Akershus, så skall jag ta dem med mig
på min Danmarksresa och granska dem noga, så att
jag kan ge er besked, när jag kommer tillbaka. Det
dröjer inte länge, om Gud vill.»
Nu fick han se Edle, som tittade fram bakom
Sigbrits rygg.
»Har I fått en ny tärna?» sade han. »Jag minns
nig inte ha sett det ansiktet förut.»
»Det är Edle, Jörgen Hansens dotter, slottsfogden
pà Bergenshus», sade Sigbrit. »Ers nåde gav mig lov
att skicka efter henne för att hon skulle vara ett
sällskap åt Dyveke.»
Kungen tog Edle under hakan och såg forskande
på henne.
»Du är fager», sade han. »Och du ser mild ut,
som en ung kvinna bör. Var trofast mot Dyveke, så är
du det mot mig.»
Så nickade han åt dem och gick in i Dyvekes kammare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
