Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu måste jag i väg. Hör du inte min gångare stampa
i stenläggningen utanför din port.»
Det gjorde gångaren. Och alla de höga herrarna,
som skulle följa hans nåde till Gottorp, voro
mycket förargade.
»Han skall få sina sista föreskrifter av moder
Sigbrit», sade den ene.
»Han skall smäkta en stund till avsked hos
Dyveke», sade den andre.
Så kom kungen, och munter och frejdig såg han
ut. Han hoppade upp på sin häst och lutade sig ned
mot Torben Oxe, som stod bredvid.
»I skyddar Dyveke väl åt mig», sade hans nåde
så lågmält, att ingen annan kunde höra det.
Så red han ur staden, men från den dagen syntes
aldrig mera ett leende på Dyvekes ansikte.
Hon hade inte varit sig själv, sedan Hans Faaborg
blev hängd. Hans lik hängde ännu i galgen, och
Dyveke hade sett det en dag, när hon gick på vallen.
Varje gång hon tänkte på det ryckte hon till och
grät bittert, ty hon trodde för visst, att hon hade vållat
den usle skrivarens död.
Men hon visste också, att om hon hade sagt
sanningen, så hade det gällt Torben Oxes liv, och så
grät hon ännu mera, ty hon tyckte, att hon endast
kunde sprida olycka omkring sig, vad hon än gjorde.
Torben Oxe kom ofta till henne och bevarade
samma höviska underdånighet, som han hade visat sedan
den där dagen i konungens kammare. I början var
hon rädd för honom, men så småningom övervann
hon sin fruktan. Stundom kunde hon inte riktigt
minnas, vad som hade händt, och trodde, att hon av rädsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
