Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag tids nog se honom, och är han död, som jag helst
såge och som han väl är att döma av budets
beskrivningar, så har jag ingenting i lägret att skaffa.»
Ellen Marsvin grep efter käppen, som stod i
hörnet.
»Gjorde jag rätt, så skulle jag sannerligen tukta
dig, fastän du har födt sex barn till världen», sade
hon.
»Det sjunde är på väg», svarade Kirstine och
skrattade bittert. »Hans nåde vredgades på mig för att jag
skickade barnen till Holland. Han lyfte sin hand för
att slå mig liksom du nu. Sedan tog han sitt
kvällsrus och kom till mig och nu är jag havande.»
»Om du inte reser till Verden, så gör jag det», sade
Ellen Marsvin. »Jag tror inte att konung Kristian dör.
Han är mera härdad och stark än de flesta. Men om
han skulle dö, så förstår du väl, att din plats är vid
hans dödsläger. Du har många fiender och fler får du,
när din gemål gått hädan. Giver du dem ett sådant
vapen i händerna som det att inte komma, när han
sjuk och sårad i fiendeland kallar dig, så har du helt
och hållet förlorat din rätt. Både dina och mina
ägodelar bli indragna och dina barn få gå med
tiggarpåsen kring landet.»
»De där horungarna äro sannerligen inte bättre
värda», svarade Kirstine.
Då slog fru Ellen henne. Två gånger och tre
gånger ven käppen ned över hennes rygg. Kirstine
skrek och lyfte händerna för att slå igen, men så
blev hon plötsligt lugn och tyst.
Det var som om samma skräck hon som barn
haft för modern kommit över henne. Om hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
