Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ers nåde vet nog, var jag står att finna», sade
han. »Där kan I söka mig, om I vill kasta mig i
fängelse, för att jag sagt sanningen, den som kungen
aldrig tål att höra.»
Han gick med högburet huvud ut genom dörren,
utan att se till höger eller vänster.
»I tornet med honom, i tornet med honom», ropade
kungen med grötig röst och gick efter honom.
Hovmännen stodo rådvilla och sågo på varandra.
Franz Rantzau gick ned för trappan, över gården och
ut genom porten. Han var inte stadig på benen, och
det var ej heller kungen, som följde efter honom så fort
han kunde. Thomas Null sprang ut, drabanter och
tjänare följde efter.
Just som kung Kristian kommit utanför porten och
stod på vindbryggan, hörde han ett plaskande och
ett skri.
»Herr Franz har fallit i vallgraven!» ropade någon.
Kung Kristian strök sig över ansiktet och nyktrade
plötsligt till. Han stirrade ner i vattnet, där Rantzaus
plymbarett låg och flöt. Thomas Null och de andra
skreko och sprungo för att hämta rep och stegar.
Då svingade sig kungen över det låga broräcket och
började fira sig ned för broverket. Alldeles mållösa
stirrade de andra på honom och fattade inte hans
avsikt förr än han redan var i vattnet.
»Hans nåde drunknar!» skrek Thomas Null och
hoppade i.
Ulrik Bödtker följde efter. Drabanterna sprungo
och ropade, fler och fler kommo till, även folk från
staden, och alla stodo och stirrade ner i vattnet.
Med möda drogs konungen upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
