Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det skall jag göra, eders nåde», svarade Ulrik
Kristian med upplyft huvud.
Kungen skrattade och klappade honom på axeln.
Men Vibeke sade, som hon alltid gjorde vid dessa
tillfällen, att när kungen dog, så skulle hon också dö.
Och medan kungen sålunda hade sorger nog inom
egna dörrar föll svenska hären, som stod i Tyskland,
helt plötsligt och utan varning in i Jutland och
översvämmade halvön på samma sätt som Wallenstein gjort
det aderton år förut.
Då vaknade den gamle kungens kraft än en gång.
Som i sina unga dagar var han med överallt,
skaffade pengar och trupper, munhöggs med riksrådet och
stred själv som den tappraste bland de tappra vid
Kolbergerheide, där han sårades svårt, men slog
svenska flottan.
Det oaktat måste han sluta den sorgliga freden i
Brömsebro, som tog hans sköna Skåne-provinser. Han
vägrade att underskriva fredskontraktet, då Ulfeldt kom
med det.
»Skriv du, Korfitz», sade han. »Jag gör det inte.»
Men då han ändå måste däran, kastade han
papperen i ansiktet på rikshovmästaren.
»Där har du dem, som du själv har ställt till dem»,
sade han.
Och efter detta kom det till en fullständig brytning
mellan kungen och Ulfeldt, som miste alla sina ämbeten.
Men det visade sig snart, att kungen var en bruten man.
Han hade emot sig bela adeln med svärsonen i
spetsen.
Nere på Nykjöbings slott satt den utvalde prins
Kristian och var så sjuk, att de måste skicka honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
