Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu kunde du ha varit på Koldinghus», sade hon.
»Du och de dina i trygghet och glans. Där borta dansa
och festa de, och här gå vi i en dödlig ångest för vad
morgondagen skall bringa.»
»Du kunde ju inte resa, Ida», sade han trött. »Laga
att du inte kommer i för stor affekt. Du glömmer ditt
tillstånd.»
»Vem är skulden till det?» frågade hon.
»Ja, det kan jag ju inte frånsäga mig», sade han
skrattande.
"Madam Ida skrattade inte hon, men kom sig inte
för med att svara, ty farfadern lyfte i detsamma handen
och började tala.
»Pesten ...», sade han. »Pesten, jag mins då
pesten var i Prag. De dogo som flugor överallt i
staden... Tre av kejsarens tjänare på Hradschin blevo
smittade, men jag botade de två. Så måste jag ju draga
dädan för min tros skull. De ville göra mig till
papist, men det ville inte Mathias Moth. Håll fast vid
din lutherska tro, min son Poul.»
»Det skall jag, fader», sade doktorn och kysste
vördnadsfullt hans hand.
Vilka mått och steg som än vidtogos, grep pesten
allt mer omkring sig.
På alla gator brunno tjärtunnor, i alla hus röktes
med enbär och malört. Latinskolegossarna voro
dignfärdiga av trötthet, så som de gingo från den ena
begravningen till den andra. En dag sjöngo de sextio
gånger. Pengarna som de fingo kastades i en stor
kittel och kokades för att befrias från smitta. Men det
oaktat dogo ett hundrafemtiotal av gossarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
