Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obehindrat genom förstugan uppför trappan, följd av
Överstekam marherren.
Madam Ida mötte dem, och när hon fick se vem
det var, tappade hon ljuset hon bar. Morten Skinkel
tog upp det och överlämnade det till henne, och
konungen räckte henne sin hand, som hon kysste, medan
hon oupphörligt neg djupt.
»Hur står det till med doktorn, madam ?» sade han.
»Ack, ers majestät, jag tror, att det lider mot slutet»,
sade hon.
»Det gör mig ondt att höra», sade kungen.
Han såg sig omkring. Morten Skinkel hade
öppnat: en dörr och så en annan. Utan att egentligen
tänka på det följde kungen efter honom och stod så
framför den gamle doktorns säng.
Två vaxljus brunno vid hans huvudgärd, och
skenet, som belyste hans skarpa drag, visade, att madam
Moth sagt sant. Döden var i detta rum. Kungen blev
förlägen, och hans förvirring blev icke mindre under
doktorns blick, där det låg både vrede och oro.
»Ers majestät», fick den sjuke fram.
Ett prassel hördes vid dörren, och där stod Sofie
Amalie vid sin moders sida.
Hon skuggade med handen över ögonen och blev
röd som drypande blod, då hon mötte kungens blick.
Så slog hon tillbaka sitt långa hår och neg och log.
Hon sänkte blicken och lyfte den igen och så stannade
den som betvingad i kungens.
Doktor Moth kunde icke se henne, där han låg,
men han förstod vad som försiggick och reste sig på
armbågen med uppbjudande av sina sista krafter.
»Ers majestät visar mitt ringa hus en alltför stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
