Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fönsterna på andra sidan gatan, där det var starkt upplyst.
Där firade en god borgare sin födelsedag. Nu kommo
han och hans gäster till fönsterna och höjde sina
bägare och drucko glada konungen till. Hans majestät
vinkade med handen och tackade.
Holger Parsberg såg på uppträdet med ett bittert
leende.
Konungens munterhet sammanföll så med
borgarnas sinnelag, att de inte längre förargade sig över hans
nattliga utflykter. Så kär hade redan denne unge
monark blivit dem, att de vördnadsfullt hälsade honom
med fyllda bägare, när han for genom gatorna trots
väktarna och sina egna polisförbud.
När Morten Skinkel hade dundrat på porten en stund,
öppnades den. Kavaljererna släpade som vanligt ut en
halvnaken man, satte honom i vagnen och körde under
Ökad munterhet till slottet.
Den unge adelsmannen drev vidare omkring på sin
rastlösa färd. Han visste inte själv vad klockan var,
när han ånyo stod på Bollhusgatan och stirrade mot
de fönster, som förtrollade hans själ och sinnen. Som
han stod där, fick han se proviantgårdens port öppnas,
och en man hastigt gå över gatan och försvinna i
Nikolaus Bennichs hus.
Holger Parsberg kände igen konungen.
Han ställde sig litet längre ned på gatan, lutad mot
en pelare och stod där höljd i sin kappa resten av
natten. Han frös, men han tänkte inte på det. Klockorna
slogo, timme efter timme, och väktarna sjöngo.
Så gick konungen tillbaka över gatan och försvann
i proviantgården. Väktaren sjöng:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
