Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skinkel. »Har I samma uppfattning som er mor,
jungfru Moth, då är allt hopp ute för mig.»
»Jag skall tala med kungen», sade Sofie Amalie
vänligt. »Kammarjunkare Knuth var just här och
meddeJade att han kommer i kväll.»
»Knuth ja», sade Morten Skinkel. »Han skummar
grädden. Nu har han blivit överstekammarjunkare, och
får väl så småningom även alla mina ämbeten.»
»Du låter bli att tala med kungen om detta!» sade
madam Moth, då Morten Skinkel hade gått.
Sofie Amalie såg på sin mor.
På senare tid hade hon mera avgjort än förut rest
sig mot moderns kommando, och hade mer än en gång
följt sin egen vilja. Hon var trött på det ständiga
kältet om att hon skulle göra sitt inflytande över kungen
gällande. Stundom blygdes hon också, då hon märkte
hur modern plockade pengar av hennes kunglige vän.
Nyligen hade det blivit en häftig scen mellan dem just
för denna saks skull, då Sofie Amalie överråskat
modern, sysselsatt med att räkna guldet.
»Jag ämnar tala med kungen», sade hon och vände
modern ryggen.
"Men då kung Christian kommit och hon började be
för den olycklige överstekammarherrn, ångrade hon
genast, att hon ej följt moderns råd.
Kungen rynkade pannan och stampade i golvet,
något, som han aldrig förr gjort i dessa rum. Tämligen
omildt släppte han sin väninnas hand, som han efter
vanan hållit i sin, reste sig och gick med häftiga steg
fram och tillbaka, följd av Tullefas, som morrade, och
därigenom än mer underströk den kungliga vreden.
»Också du, min väninna», sade han och stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
