Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och föraktad. av folket, medan konungen och Sofie
Amalie i honom begrät en trogen vän.
Det hårdaste slaget hade dock varit, när hennes
dotter Christiane gick bort utan att efterlämna några barn.
»Mathias», sade hon till brodern, som dagligen be:
sökte henne, »är detta Guds straff för min synd? Skall
Herren också taga mina barn i deras blomstrande
ungdom?»
»Skrämmer du nu upp dig igen, lilla syster?»
svarade : Mathias. »Ljust och strålande har ditt liv varit.
Nu lider det mot sitt slut. Kanhända kommer du att
få leva än i världen långt borta från den glans, vari du
hittills rört dig. Då måste du tacka Gud för vad du
har haft och inte lasta honom för att du inte fått mera.
Allra minst får du hetsa upp dig med vidskeplig
fruktan som om du vore en okunnig bondkvinna.»
Konungen skickade ständigt blommor till henne, men
efter överstekammarjunkarens död skedde det inte
regelbundet varje dag och stundom kunde det dröja en hel
vecka. Det gick fort utför med hans majestät, och hans
minne slappades.
»Frågar konungen aldrig efter mig?» frågade Sofie
Amalie.
»Jag har inte hört något om det», svarade Mathias.
»Mot - mig är han mild och nådig och ser mig gärna
vid sin bädd. Vill du, skall jag lätt skaffa dig audiens
ännu en gång?»
»O, nej, nej!» sade hon. »Min plats är inte där.
Om jag mötte drottningen skulle jag dö av blygsel.»
Tidigt en morgon kom Mathias rusande till
Boldhusgatan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
