Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är förbi», sade han. »Jag märker, att mina
livssafter uttorkas. Gå er väg och låt mig dö i fred.
Kalla hit Anna Sofie.»
Ständigt ville han ha Anna Sofie hos sig, och hon
blev aldrig trött. Hon var den enda, som kunde
framkalla ett leende på hans läppar. Hon fick honom att
berätta, tills han blev trött och insomnade. När han
så slog upp ögonen igen, sökte hans blick med oro
henne, och han blev lugn först när han såg, att hon
var i rummet.
Han hade låtit flytta in sängen i ett rum, varifrån
han kunde se ut över parken, där Allingån buktade sig
mellan de gröna buskarna. Det var högsommar.
Fönstret stod på hans uttryckliga befallning öppet dag och
natt. Han kände lindring i sina plågor av den svala
vinden, som svalkade hans panna, och han blev helt
glad till sinnes när han hörde fåglarna sjunga.
En gång om dagen kom fru Sofie och frågade
efter hans befinnande.
»Jag har det bra», svarade han ständigt. »Jag dör
snart.»
Annat svar fick hon aldrig av honom. Ett par
gånger försökte hon få bort Anna Sofie, för att skaffa henne
litet vila, men då svällde ådrorna i storkanslerens panna,
och hans ögon sköto blixtar.
»Låt henne stanna», sade han. »Efteråt kan hon
få sova. Hon tycker om mig, som jag tycker om
henne, och hon går ogärna härifrån.»
Anna Sofie log och nickade och grät.
»Ack, om jag finge leva och se dig dansa en enda
gång i de gyllene salarna», sade han.
Så befallde han, att de skulle tända många ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
