Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon kastade sig om halsen på grevinnan och kysste
henne och grät och skrattade. Det hade varit så
fruktansvärt ensamt på sista tiden, så att hon tyckte, att hon
rakt inte kunde hålla ut längre. Hon hade på fullt
allvar tänkt på att rymma från gården. Om inte Kirstine
Sofie nu hade kommit, så kunde det allra värsta ha skett.
»Det var bra, att jag kom då», sade grevinnan
Holstein.
Hon höll henne en armslängd ifrån sig och såg
forskande på henne.
»Så vacker du är», sade hon, »och så du har vuxit!»
Jytte stod bredvid och skrattade och nickade
bekräftande.
»Ja, vi ha det bra», sade hon, »vi vårda oss och
pyssla om oss och rida på jakt i skogarna och ha
inga andra sorger, än dem vi själva skaffa oss.»
»Nu komma de goda dagarna», sade Kirstine Sofie.
»Men kom. nu och låt oss gå in i Jyttes rum och prata,
innan mor visar sig.»
Hon tog dem en under vardera armen och lät sin
man sköta sig själv. När de kommit ett stycke nedför
den långa gången, vände hon på huvudet och ropade
till honom:
»Gå till mor under tiden och tala med henne,
Ulrik Adolf.»
Men Ulrik Adolf betackade sig. Han skulle nog
låta sin fru ta emot den första törnen. Han befallde
den bugande hovmästaren Simonsen att genast skaffa
honom något godt att äta och dricka. Under tiden
drev han omkring i rummen och ute i parken. Han
hade nog sett storkanslerinnan, där hon satt vid fönstret.
Det förvånade honom heller inte nu att se henne följa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
