Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»För honom sörjer Gud», sade Anna Sofie.
Grevinnan Holstein skakade på huvudet och sade
till sin man, att hon inte trodde, att drottningens
framtid var tryggad.
»Du får handla för oss alla, Ulrik Adolf», sade hon.
»Om jag vore som du, så skulle jag resa varje vecka
ut till Hörsholm och göra min uppvaktning för
kronprinsen.»
»Det skulle inte hjälpa mig mycket», sade han.
»Hans hat till Anna Sofie sitter djupare än du tror,
den avlidna drottningen underblåste det alla de år, hon
satt ensam och övergiven. Om han också visar Anna
Sofie skyldig vördnad, så betyder det ingenting. Den
dag hans majestät somnar in för evigt, är hennes och
vår tid förbi.»
En dag red konung Fredrik bland ruinerna i
staden. Det var hans mening att se på ett nytt, vackert
hus, som en av de driftigaste borgarna höll på att
uppföra.
Som han red där kom han för nära en kalkgrop,
som var dåligt täckt med bräder. Hästen trampade fel
och störtade i gropen. Konungen föll av och slog sig
så allvarligt, att han måste bäras till slottet.
En hel månad måste han ligga till sängs, och Anna
Sofie vårdade honom trofast.
»Förgäves spjärnar jag emot udden, mitt kära hjärta»,
sade han. »Herren Gud slår mig. När läkarna kämpa
mot min sjukdom, så störtar han mig i sin vrede av
hästen.»
»Tro inte det, min käre herre», sade hon. »Din
ångest och din ånger göra, att du ser syner. Gud ser
oss visserligen, när vi knäppa våra händer och bedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
