Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De skola väl till prästen och klockaren för att ta
ut lysning», sade köpman Mikkelsens kammarpiga.
»Jag tycker att hon brukar gifta sig utan präst»,
svarade Stine Petersen.
När de kommo till Kongens Nytorv, tog Jensen
farväl med många hälsningar och djupa bugningar, och
försvann i teaterbyggnaden. Juliane och Luise gingo
rundt omkring »Hästen» och uppför Bredgade. Hon
visade flickan det ena vackra huset efter det andra, den
friska luften färgade hennes kinder, hon rätade på sig
och tyckte, att hon ännu var en människa som andra
och ung, gick smågnolande framåt gatan och grälade
inte ens på Luise, när hon snubblade på sina fötter och
:smutsade till sin nya klänning.
Precis klockan fem stodo de framför teaterns ingång
och hittade slutligen med stort besvär och efter flera
misstag vägen upp till hökarlogen, där de skulle sitta.
Där stod Jensen bugande och leende.
»Ni komma ackurat precis, jungfru Rasmussen»,
sade han. »Första man på stället; nu får ni också den
bästa platsen.»
Han förde henne ned till midtplatsen på första
bänken. Där satte hon sig med Luise i knät och tittade
ned i salongen, som var så stor, att hon nästan blev
rädd. Hon tog kontrollören i armen, när han tänkte gå.
»Ni måste stanna här en stund, Jensen, jag törs inte
sitta här ensam med barnet», sade hon.
Han kände sig smickrad över hennes förvirring, men
ryckte beklagande på axlarna.
»Jag kan dess värre inte, jungfru Rasmussen», sade
han. »Min plikt kallar mig till dörren. Men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
