Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De gjorde sig visst inte besvär med att dämpa
rösterna och det var heller inte nödvändigt. Det gjorde
varken till eller ifrån vad de sade. Hon var dödsdömd
och hade intet annat att göra än att komma bort så
fort som möjligt. På den här gatan fick hon aldrig
några kläder mera att mangla.
Hon satt och retade upp sig på Luise som gick
omkring i rummet och såg dum ut. Först hade hon stått
och kikat ut genom fönstret och skrattat högt åt
skolmamsellen, när hon bråkade därute. Så frågade hon, om
hon fick springa ut på gatan och leka och hade fått
en dundrande örfil till svar.
Det var som om hon inte vore en människa. Gud
vet, om Luise någonsin tänkte på, att det var för hennes
skull modern led sådan smälek. Hon åt och hon sov
och rabblade upp ur böckerna.
Juliane blev plötsligt alldeles rasande.
Än sen, om hon förde Köppens barn till
fattighuset och själv styrde kosan ut i världen, dit ödet kunde
föra henne. Hon hade ett par starka nävar och ett
slätt ansikte ännu, gudskelov . .. hon kunde väl komma
till något ställe, där ingen kände henne, och få. sig en
ordentlig karl... inte en sådan där fruntimmersaktig
fjant som Jensen.
»Gå ut och lek med de andra barnen, Luise», sade
hon utan att se på henne.
Hon var rädd för att hon skulle förgripa sig på
barnet, så ond var hon. Hon tyckte, att det skymtade
blod för ögonen, när hon såg hur fort dottern kilade
nedför gatan.
Men i samma ögonblick hon blev ensam, brast det
löst. Hon lade huvudet på bordet och snyftade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
