Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det vet jag inte. Men här står Köppen — Adolf
Ludvig Köppen. Här kan hon själv se — ja, det är
sant, hon kan ju inte läsa.»
»Det är sonen det», sade Juliane.
Jaså, har hon haft historier med den också.»
Men innan Juliane hann svara, skrek den gamla
fröken till, slog ihop händerna och sjönk tillbaka i stolen.
Juliane föll på knä bredvid henne.
»Vad i himlens namn är det?» sade hon ivrigt.
»Kan hon bära en stor lycka?»
»Vilken lycka skulle komma till mig från det hållet?»
»Ja, inte är hon värd det, men det må jag säga, att
gamle Köppen gått i sin grav som en honett karl. Han
har efterlämnat åt henne två hundra riksdaler åt
barnet. Vad säger hon nu?»
Juliane kunde inte få fram ett ord. Den gamla
fröken satte sig tillrätta, sköt ut glasögonen på näsan och
höll brevet ifrån sig med raka armar.
»Nu skall hon själv få höra.»
Juliane lade handen på hennes arm och såg
bevekande på henne.
»Jungfru Olsen, ni narrar mig väl inte?»
»Äsch, hon är tossig.. Hör nu: Till jungfru Juliane
Karoline Rasmussen. Det är ju hon?»
»Ja, ja!»
»Till jungfru Juliane Karoline Rasmussen härstädes.
Då min käre fader låg på sin dödsbädd, anförtrodde
han mig, att han var djupt bekymrad för sin själs
frälsning, i synnerhet för att han bringat er i olycka, och
han fruktade för att ni skulle komma att gå under bland
storstadens drägg, när de fem riksdaler, han hittills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
