Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dag kom Berling med en av bidragslistorna.
»Ett antal fångar i tukt- och rasphus, 443 rdr.»,
stod det.
Kungen grät, då han läste det.
Så gick han igen på ett statsrådssammanträde eller
till ett sammanträffande med en deputation från folket,
eller han satte sig ner för att skriva en ny proklamation.
Även Berling hade ryckts med av rörelsen.
Han fanns där alla andra voro dessa dagar, skrek
som de andra, tecknade sig för stora summor, eldade
dem han träffade och var aldrig så glad som då han
hade ett nytt godt budskap att meddela sin konung
och vän.
Och Luise satt ensam i sina rum på Kristiansborgs
slott.
Hon greps till slut av ett djupt missmod. Hon fick
så småningom en känsla av att stå helt och hållet
utanför. Om hon varit kungens gemål, då kunde hon ha
ridit vid hans sida genom de jublande folkskarorna och med
honom fått dela den stormande hyllningen. Om hon
varit en vanlig borgardotter kunde hon ha blandat sig
med de andra, fröjdat sig åt den folkkäre kungen som
satt där på hästryggen, och med sina likasinnade glatt
sig åt de nya tider, som runno upp så strålande.
Men hon var ingendera delen.
Hon satt som en fånge på kungens slott och hade
ingen annan del i hans glädje än den han gav henne
del av de korta stunder han var hos henne. Och hade
hon gått ut på gatan, där det vimlade av människor,
kunde hon vara säker på att bli smädad som kungens
frilla och som den som jagat hans rättmätiga gemål i
landsflykt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
