Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så ville hon visa honom en vänlighet, slog med
papperskniven och sade bestämt:
»Men det säger jag dig, Carl... din hustru
kommer inte hit till hovet.»
Han förstod inte, vad hon menade med detta.
»Jag tror heller inte att hon ville, även om jag
bad henne», sade han.
Hon ryggade tillbaka i stolen och trummade med
fingrarna i bordsskivan.
Även det föraktet skulle hon således få finna sig i,
att Carls hustru räknade sig för god att komma till
hennes hov. Han, som innehade alla sina ämbeten och
med bröstet fullsatt med ordnar, endast för att hon höll
sin hand över honom.
Hon ämnade ge honom ett skarpt svar, men
plötsligt slog hon om. Hon började skratta och fortfor att
skratta, medan han med förvåning betraktade henne.
»Tycker du att det är något att skratta åt?» sade han.
»Ja, det skall Gud veta, att jag tycker», sade hon.
»Nu gifter du dig och får en dygdig hustru av fin
familj, som vi så ofta talat om i forna dagar. Du får
barn... åh... kan man inte skratta åt det? Hur mår
din och min pojke?»
»Han mår bra», sade Berling.
»Det var ju utrmärkt», sade hennes nåd och
skrattade på nytt. »Och jag är gift. Jag reser omkring med
min man som en duktig borgarhustru och ser till, att
han inte dricker sig full. Jag får kämpa med hans fina
släkt från morgon till kväll för att jag inte är god nog
för den sysslan. Jag märker, att spioner följa mig
överallt, allt vad jag gör, ges en oriktig tydning... vet du
vad, Carl, det skulle minsann inte förvåna mig, om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
