Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ivrigt till honom. Så vinkade hon kammarsångaren
fram till sig och viskade till honom.
»Gamla vänner», sade generaladjutanten i örat på
sin sidokamrat.
Och det låg ett elakt leende i alla de ögon som
bevakade hennes nåds viskande samtal med hennes gamle
kamrat från teatern.
Men kammarsångaren gick fram till klaveret och
klämde i med en smältande romans, som grep dem alla.
De reste sig och flockades omkring honom vid
klaveret, och när han hade sjungit sången till slut, dånade
bifallet i salen.
Konungen omfamnade och kysste honom.
»Nu skall jag spela för er», sade hans majestät därpå
och satte sig vid instrumentet.
Han började med ett finger, och det var galet, och
han började om igen ett par tre gånger. Slutligen fann
han de rätta tangenterna och spelte så med uppåtvändt
ansikte ett stycke av en marsch, som kammarsångaren
hade lärt honom.
»Vad var det ers majestät spelade?» frågade
konseljpresidenten artigt.
»Det var en marsch», svarade kungen.
»Den var mycket vacker», försäkrade alla herrarna.
»Jag har själv komponerat den», sade kungen stolt.
»Jag tyckte bara, att kadensen var så långsam», tillät
sig kammarherre Scheele att anmärka.
»Den är det», sade kungen. »Och det skall den
vara, lille Scheele. Det är en sorgmarsch. Jag har
komponerat den i anledning av min högtsalige faders död.»
De sågo förbluffade på varandra, men fingo snart i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
