Så drabbade de samman i en fruktansvärd vokal, så att hårena de yrde liksom snö, se’n slappnade de av och begynte då sitt tal: Mja-o-u-å-e-i-y-ä-ö I Ut skuttade en herre i nattskjortan grå och gav kattorna förfärligt mycket spö — ej heller detta hjälpte — de väste fram ändå: Mja-o-u-å-e-i-y-ä-ö ! Till sist från ett fönster man hällde ut en spann full med vatten för att djuren skulle dö — men tjutet blev allt värre, när vattnet av dem rann : Mja-o-u-å-e-i-y-ä-ö ! Så kom ångvälten fram och dem plattade ut — ingen tid det fanns för dem att ta adjö — men en viskning man dock hörde, när allting var slut : Mja-o-u-å-e-i-y-ä-ö ! - 62