Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. Appoll. Stå intet och skiämtas med mig. Herr Magister
Polychronius. Jag kan försäkra Er derpå, at det är intet första
gången i dag, som jag märckt på Er, at I haft en hemlig
kiärlek för mig. Och på det at I måtten wara öfwertygad derom,
at jag wet det, så skal jag berätta Er, at jag i jåns, då
I trodden Er wara allena, med egna öron hörde hela Er långa
kiärleks-Förklaring ifrån begynnelsen till ändan, och tron I wäl,
at jag är så dum, at jag intet förstod, hwem I då haden i Era
tanckar?
M. Polych. Hwem menar hon då, Jungfru Appollonia?
J. Appoll. Jo, fast en Nymph som I kalladen Philosophia,
om jag mins rätt, war Er på tungan, så wet jag dock säkert,
at Appollonia war i hiertat.
Mag. Polych. För sig sielf: Aldrig nånsin har jag hördt makan
galenskap. Till henne: Giören Er inga galna tanckar, Jungfru
Appollonia, jag ber Er, utan tro säkert, at en sådan man, hwilcken
har fådt så stort lius och begrep om alla naturens hemligheter,
som jag, och som bracht sin Philosophie högre, än någon dö-
delig för honom någonsin giordt, aldrig kan så förnedra sig, at
han skulle kunna fästa sina tanckar wid sådane saker, som endast
den gemena hopen förlusta. Nei högre up stiger mitt begiär, och
min åstundan, och jag swär wid sielfwa Clio, Thalia, Melpomene,
Polymnia, Calliopea samt de öfrige Helconiades och Pierides,
så många de warit, at aldrig någon annan än de, skall någonsin
kunna bemästra sig mitt sinne. Han går ut hastigt.
J. Appoll. Ser efter honom, wid han går ut, och sedan säger hon
Nå jag tror, at så många karlar, som finnas, äro ursinniga
och från wettet, efter som jag intet kan få någon af dem, till at
bekänna sanningen, utan de neka alla med en munn, twärt emot
deras egna samweten, at de älska mig, liksom de wore alla öfwerens
komne derom. Dock utaf alla går mig ingen mera till
sinnes, än denne Magister Polychronius. Ty sanningen at säga,
så har jag mäst kastat mina tanckar på honom, derföre förtryter
det mig mer än jag kan beskrifwat, at han intet skämdes wid,
at i min närwaro stå och räkna upp en ewig hop andra slinckor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
