Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mr Joe Zero eller roten till det onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 DATABEHANDLING 10/1967
Mr Joe Zero eller
roten till det onda
Aprilnumret av The Interpreter, organ för IASA (Insurance Accounting &
Sta-tistical Association) innehåller en artikel av M. Kessler och Robert G. Vaugham
med ovanstående rubrik. Då denna publikation inte torde ha någon stor
spridning i Sverige har vi tagit oss friheten att återge den i sina huvuddrag. Trots
sin överdrivet raljanta ton har den sitt intresse som ett inlägg i debatten om
vad som styr databehandlingsutvecklingen inom ett företag.
Ar 1955 var Joe Zero anställd på
lönekontoret i ett medelstort företag. Joe
hade visserligen inte mycken
skolun-derbyggnad, men hans intelligenskvot
var 85 och han var fast övertygad om
att lönekontoret var den viktigaste
avdelningen på hela företaget. Han
visste också, att han själv i realiteten var
nyckelmannen på lönekontoret, därför
att ingen på företaget fick ut sin lön,
förrän han satt sitt signum på
råbalansen och överlämnat den till chefen.
Vid den tiden beslöt företaget införa
mer avancerade bokföringsmaskiner.
Joe utsågs att ta hand om dessa och
fick gå kurser, där han inte utan
svårighet lärde sig "koppla boxar”. Ar
1957 avancerade Joe till chef för
ADB-avdelningen. Han hade lyckligt
genomfört kopplingen av de boxar som
behövdes för att få tabulatorn att läsa
in hålkort och skriva listor. Han visste
hur maskinen skulle användas. Joe var
den ende på hela företaget, som
visste vilken knapp man skulle trycka på.
Därför kände Joe också, att han var
nyckelmannen på företaget.
Det var i maj 1958 som Joe började
bli irriterad över att annan personal
på bokföringen kom in på hans
avdelning och bad att få ett par
hålkort körda genom tabulatorn. Och en
dag började murarna rasa. Det var när
en ingenjör var oförsynt nog att
komma in på Joes avdelning, lägga några
kort i maskinen och trycka på
startknappen. Joe började bli rädd att hans
maktställning var hotad.
I juni 1958 gjorde Joe en strålande
upptäckt. Varje maskin på hans
sektion var försedd med en etikett vid
inmatningsfacket, som angav hur
operatören skulle mata in korten, t. ex.
”9-kant, framsida nedåt”, ”12-kant,
framsida uppåt", osv. Joe visste
precis hur korten skulle matas in i varje
maskin. Genom en så enkel manöver
som att skrapa bort dessa anvisningar
blev Joe ännu en gång företagets
nyckelman.
Han fann andra vägar att befästa sin
position. Kopplingsboxerna, som hade
kopplats för olika bearbetningar var
inte längre försedda med etiketter
t. ex. "löneavdrag”,
”månadssamman-ställning” osv. Varje box hade
numera bara ett jobbnummer och Joe hade
i sin plånbok den enda förteckning
som fanns i klartext över jobbnumren.
Alla hålkort hade tidigare stansats på
stansmaskiner som skrev bokstäver
och siffror på kortet allteftersom
hålen stansades. På det sättet kunde vem
som helst läsa vad som stansats i ett
kort. Joe tyckte att man kunde spara
maskinhyra genom att gå över till icke
skrivande stansmaskiner. Enda
svårigheten var naturligtvis nu, att Joe var
den ende på företaget, som visste vad
som stansats i korten.
När företaget omkring 1959 beslöt
övergå till datamaskin med
magnetband, hade Joe befäst sin ställning till
den grad att han utsågs till chef för
den nya ADB-avdelningen. Joe, som
var suverän att framhäva vikten av sitt
arbete, yrkade på att programmering
för den nya maskinen skulle göras på
”maskinspråk”. Då Joe behövde
maskinen för sådana besvärliga
uträkningar som ”Lön = timmar X timlön”
behövde han bara skriva:
9641 L 056 811
0648 1
0649 D 013 816
0656 A 800 814
Eftersom varken ekonomidirektören
eller verkställande direktören kunde
förstå ”maskinspråk", var Joe alltjämt
nyckelmannen på företaget
Då försäljningsavdelningen bad Joe
använda datamaskinen för
försäljnings-prognos, svarade Joe: — Jag är ledsen,
men den här maskinen arbetar bara
med program med sjubits, naturligt
bi-närkodade decimaler. En av dessa bits
används för paritetskontroll, så därför
kan vi omöjligt programmera ert
"jobb”. Och vem kan argumentera
emot en sådan logisk bevisföring?
Under 1960 och 1961 var Joe mycket
noga med att programmera alla
löne-och bokföringsjobb på ”maskinspråk”,
så att när företaget under 1962
övergick till en större datamaskin, måste
alla program göras om helt och
hållet. Detta krävde avsevärd övertid, och
Joe arbetade vissa söndagar mot
dubbel ersättning. Nu vår Joe en verklig
expert. All omprogrammering gjordes
naturligtvis också på ”maskinspråk”.
En dag sade Joes chef: "Zero, jag såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
