Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Time-sharing: Leif och datamaskinen - Teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
programmet i London och att åter
skriva ut det. Att sedan ge data till
maskinen och skriva RUN var det
enklaste av allt. Men Leif är nyfiken. På
eftermiddagen hade han lärt sig hur
man ändrar i programmet och kunde
modifiera det så att det gick att slå
in data för flera ekvationssystem och
få maskinen att lösa dem på en gång.
Det hela gick så bra att det
bestämdes att Leif skulle få göra alla
demonstrationerna när systemet skulle
visas för första gången. Själv började
Leif känna sig ganska säker på att
kunna sköta terminalen och få
datamaskinen att göra vad som begärdes.
Visst slog man fel ibland, men det
gjorde inte så mycket, datamaskinen
i andra änden av telefonlinjen sade
alltid till och visade hur det skulle
göras riktigt. Den lärde faktiskt ut hur
den skulle användas medan man
använde den. Det kändes som att prata
med någon där på andra sidan.
Databehandling i dialogform sade
grabbarna på BGE.
På tisdag hann Leif lära sig hur man
kallar på biblioteksprogram. Det var
enligt Leif dödsenkelt. Det fanns ett
program som räknade ut allt om
trianglar. Man begärde fram programmet
genom att enbart skriva TRIANG och
maskinen hämtade det och talade om
hur det skulle användas.
På Bull-General Electric talade man
om för Leif att han använde
datamaskinen i London tillsammans med 40
andra okända personer — tekniker,
forskare, kanske professorer, som
räknade ut betydligt mer komplicerade
saker än vad Leif gjorde. Alla kunde
använda maskinen på en gång utan
att störa varandra. Ibland bad
maskinen att man skulle vänta — men
aldrig mer än några sekunder i taget.
När maskinen hade räknat ut ett
problem skrev den ut hur lång tid man
hade förbrukat, dels i terminalen och
dels i datamaskinen. Leifs enkla
ekvationssystem med två obekanta
löste den så snabbt att ingen centraltid
blev debiterad. Hur mycket data Leif
än gav maskinen blev
tidsdebiteringen noll sekunder. Räknade man
terminaltid så skulle Leif få betala
ungefär 7 kronor för tre hemtal.
En sak är säker: Databehandling är
för Leif numera inte någonting
ofattbart komplicerat, som enbart är
förbehållet genier. Han vet att han lätt
kan använda en datamaskin själv när
han behöver en. Allt vad som krävs
är en terminalskrivmaskin. Och den
kostar inga miljoner. Den hyr man.
Kanske hinner Leif också vara med
om den tid då man har terminalen i
skolsalen.
Mer om General Electrics
time-sharing-system finns att läsa i förra
numret av denna tidskrift: Ingmar
Johnson — Ett datasystem av typen
conversational mode.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
