Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Jag börjar göra iakttagelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i9
ett hotfullt och utmanande sätt. En tupp finns det,
som hoppar upp på en stolpe när han gal och som
särskildt tycks gifva akt på mig, då jag ser på honom
genom köksfönstret. Han kommer mig att darra,
ty han ser så morsk at. Jag drömmer ibland om
gässen .utanför sidogrinden, som komma traskande
och sträcka ut sina långa halsar efter mig, när jag
går åt det hållet, jag drömmer som en af vilda djur
omgifven man kanske sedan drömmer om lejon.
En lång korridor — hvad den synes mig oändlig
i minnets perspektiv! — leder från Peggottys kök
till hufvudingången. Från denna korridor går en dörr
till en mörk handkammare, som jag springer förbi,
när det jär imörkt, ty inte vet jag, hvad som kan
finnas bland alla de där byttorna och krukorna och
gamla tekistorna, när ingen är därinne med ett svagt
brinnande ljus och släpper ut den unkna lukten af
tvål, jättiksgurkor, peppar, ljus och kaffe, blandade i
samma pust. Och så är det två förmak, nämligen
hvardagsrummet, där vi sitta om kvällarna, min mor
och jag och Peggotty — ty Peggotty sällskapar alltid
med oss sedan hon slutat sitt arbete, när vi äro
ensamma — och bästa förmaket, där vi sitta om
söndagarna — ståtligt, men inte så trefligt. Jag tycker,
att det ligger någonting dystert öfver det rummet,
ty Peggotty har — jag vet inte när, men någon gång
var det — berättat mig om min fars begrafning och
huru alla gästerna då varit svartklädda. En
söndagskväll läste min mor därinne högt för mig och
Peggotty om Lazarus’ uppväckelse från de döda. Och
detta skrämde mig så att de sedan midt i natten måste
taga upp mig ur sängen och genom
sängkammar-fönstret visa mig den fridfulla kyrkogården, där de
döda hvilade lugnt i sina grafvar, som belystes af
den klara månen.
Aldrig har jag sett någonting hälften så grönt
som gräset på den kyrkogården, aldrig någonting
hälften så skuggrikt som de träden, aldrig någonting
hälften så fridfullt som de grafvarna. Då jag tidigt
på morgonen reser mig upp på knä i min lilla bädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
