- Project Runeberg -  David Copperfield /
153

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Jag upplefver en minnesvärd födelsedag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

153

»Är det master Copperfield?»

»Ja, sir.»

»Vill ni vara god och följa med mig, min unge
herre», sade han i det han öppnade vagnsdörren. »Jag
skall ha det nöjet att föra er hem.»

Jag lade min hand i hans undrande hvem han var,
och vi gingo tillsammans till en bod, belägen vid en
trång gata och med orden O mer, Klädes
handlare, Skräddare, Hattstofferare,
Begrafning s e nt reprenör målade öfver dörren. Det var
en kvaf och täppt liten bod, full af alla slags
klädesplagg, sydda och osydda, och ett fönster var
upptaget af kastorhattar för både herrar och damer. Vi
gingo in i en liten kammare bakom boden, där tre
unga flickor sutto och arbetade på en massa svarta
tygsorter, hopade på bordet, under det att golfvet
var beströdt med lappar och afklippta tygbitar. En
präktig brasa brann i rummet, som utmärkte sig för
en tryckande lukt af varmt krusflor — hvad det
luktade, visste jag inte då, men nu vet jag det.

De tre unga flickorna, som tycktes vara flitiga
och ha trefligt, lyfte sina hufvuden för att se på
mig, och så fortsatte de att arbeta, stick, stick, stick.
Samtidigt hördes från en verkstad på andra sidan
om den lilla gården ett regelbundet hamrande, aldrig
afvikande från melodien: Rat—tat-tat, Rat—tat-tat,
Rat—tat-tat.

»Nåå», sade min ledsagare till en af de tre flickorna,
»Hur går det, Minnie?»

»Vi få det nog färdigt till profningstiden», svarade
hon gladt utan att se upp* »Var inte orolig för det, far.»

Mr. Omen tog af sig den bredbrättiga hatten
och satte sig ned och flämtade. Han var så fet,
att han fick lof att flämta ut innan han kunde säga:

»Det är bra.»

»Far», sade Minnie skämtsamt, »du frustar som
en riktig delfin.»

»Jag vet inte hur det kommer sig, mitt barn»,
sade han, »men det är nog sant.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free