Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Jag blir försummad och försörjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 69
sutto vi alla tre hopträngda i kärrans vänstra hörn,
jag så klämd, att jag knappt kunde uthärda det.
Då Peggotty fäste hans uppmärksamhet vid mina
lidanden, gaf han mig litet mera utrymme och drog
sig så småningom tillbaka. Men jag kunde ej undgå
att observera, att han ansåg sig ha hittat på ett
förträffligt sätt att uttrycka sig tydligt, angenämt och
klart utan att behöfva anstränga sig med någon
konversation. Han satt och fröjdade sig synbart
däröfver en stund. Och så vände han sig åter till
Peggotty, och efter att ha upprepat frågan: »Är ni
verkligen vid riktigt godt mod ?» krånglade han sig åter
öfver till oss och klämde nästan andan ur bröstet
på mig. Allt emellanåt upprepades frågan med ty
åtföljande manöver. Till sist reste jag mig upp så
fort jag såg honom närma sig, och stående på
fot-brädet låtsade jag betrakta utsikten. Sedan gick det
ingen nöd på mig.
Han var nog artig att enkom för vår skull hålla
utanför ett värdshus och traktera oss med halstradt
fårkött och öl. Men då Peggotty som bäst höll på
att dricka, fick han ett af sina ömhetsanfall och hade
så när kväft henne. När vi närmade oss resans mål,
fick han likväl mera att göra och mindre tid för
artighetsbetygelser, och när vi skramlade in på
Yar-mouths gata fruktar jag, att skakningen och stötarna
betogo oss lusten för alla extra känsloutbrott.
Mr. Peggotty och Ham voro oss till mötes på
vanligt ställe. De togo mycket hjärtligt emot mig
och Peggotty och skakade hand med Barkis, som
med hatten på nacken och med en förlägenhet, som
gaf sig till känna i ansiktets flin och benens
ställning, enligt min tanke erbjöd en ganska intetsägande
anblick. De båda männen togo hvar sin af Peggottys
koffertar, och just som vi skulle gå, vinkade mr.
Barkis mycket högtidligt åt mig att följa honom in i
en portgång.
»Jag ville bara säga», mumlade mr. Barkis, »att
det var som det skulle.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
