Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Jag har blifvit en ny gosse i mer än en mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
»Det ena eller det andra? Föredrar ni inte
ettdera?» frågade mr. Wickfield.
»Nej», sade doktorn.
»Nej?» upprepade mr. Wickfield med förvåning.
»Det är mig alldeles likgiltigt.»
»Har ni inte något skäl att föredraga utlandet?»
»Nej», svarade åter doktorn.
»Det är min plikt att tro er, och jag tror er
naturligtvis», sade mr. Wickfield. »Det skulle betydligt
ha förenklat mitt uppdrag, om jag vetat detta förut,
men jag tillstår, att jag hade en annan uppfattning.»
Doktor Strong såg på honom med ett undrande
och pröfvande uttryck, som dock nästan strax
öfvergick till ett leende, som mycket uppmuntrade mig,
ty det var så välvilligt och mildt på samma gång som
okonstladt. Hela hans sätt hade, sedan man trängt
igenom lärdomens och tänkandets yttre isskorpa,
någonting särdeles tilldragande och hoppgifvande för
en ung skolgosse, sådan som jag. Upprepande sina
»nej» och »det är mig alldeles likgiltigt» med mera i
den vägen, lunkade doktor Strong med en underlig,
ojämn gång framför oss, och vi följde efter. Jag
märkte, att mr. Wickfield såg allvarsam ut och’
skakade pä hufvudet, fastän han ej’ trodde, att jag såg
det.
Skolrummet var en ganska stor sal på husets
tystaste sida, med utsikt öfver ett halft dussin
imponerande urnor jämte en gammal inhägnad, doktorn
tillhörig trädgård, där persikorna mognade på den
soliga sö|dermuren. Där stodo två väldiga aloer i
baljor på gräset utanför fönstren, och dess plantors
breda, hårda blad, soim sågo ut som om de varit
af måladt järnbleck, ha sedan alltid för mig tett sig
som symboler af tystnad och afskildhet. Omkring
tjugufem gossar voro flitigt sysselsatta med sina
böcker, när vi kommo in, men de reste sig för att hälsa
på doktorn och förblefvo stående, när de sågo mr.
Wickfield och mig.
»En ny gosse, mina unga herrar», sade doktorn.
»Trotwood Copperfield.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
