Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Jag har blifvit en ny gosse i mer än en mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Men doktorn själf var hela skolans afgud, och
illa hade skolan varit sammansatt i annat fall, ty han
var den vänligaste man i världen och trodde alla om
godt på ett sätt som bort röra själfva stenurnorna
på muren, om de haft något hjärta. När han vandrade
fram och tillbaka på den del af gården, som gick
utmed husets ena gafvel, och kajorna och kråkorna
sågo efter honom med hufvudet på sned, som om
de vetat hur mycket slugare de voro än han i allt
hvad världslig visdom tillhörer — om det då lyckades
någon lösdrifvare att komma tillräckligt nära hans
knarrande skor för att draga hans uppmärksamhet
till första meningen af sin olyckshistoria, så gick den
lösdrifvaren i ett ohjälpligt rus under de närmaste
två dagarna. Detta var så kändt i skolan, att så
väl lärarne som monitorerna gjorde allt för att
genskjuta dessa landstrykare, ja, de brukade hoppa ut
genom fönstren och jaga bort dem från gården, innan
doktorn märkt dem, och detta lyckades ibland, när de,
honom ovetande, blott voro på några alnars afstånd
från den plats, där han lunkade af och an. Utom sitt
eget herradöme och utan beskyddare, var han i
sanning ett får för alla klippare. Han hade varit färdig
att knappa af sig damaskerna och ge bort dem, och
det var en historia, som vunnit burskap bland oss
— på hvad grund vet jag verkligen inte, men jag har
trott den i så många år, att jag tror den än — att
en kall vinterdag hade han verkligen gifvit sina
damasker till en tiggerska, som väckte en viss skandal
bland grannarna, då hon sedan vandrade från dörr
till dörr med ett vackert lindebarn insvept i dessa
plagg, hvilka alla kände igen, ty de voro lika
allbekanta som domkyrkan i de kvarteren. Historien
förmälde, att den enda som icke kände igen dem var
doktorn själf, som då det kort därefter skyltades med
dem i ett litet, tämligen illa beryktadt klädstånd, där
sådana saker togos i utbyte mot brännvin, stannade
han flera gånger och betraktade dem med gillande
min, som om han beundrat någon nyhet i mönstret
och ansett dem öfverträffa hans egna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
