Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Lilla Em'ly
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
bodde, och efter denna uppgörelse gick jag ut ensam.
En frisk, härdande vind blåste, solen utstrålade ett
öfverflöd på ljus, om icke just så mycket värme, och
allt var så friskt och liffullt, och själf var jag så
frisk och full af lif i glädjen att vara där, att jag
kunnat stanna människorna på gatan för att trycka
deras händer.
Gatorna föreföllo naturligtvis små. Så är det visst
alltid med de gator vi sett som barn och som vi
sedan återse. Men intet af hvad som fanns där hade
jag glömt, och intet fann jag förändradt förrän jag
kom till mr. Omers bod. Omer och Joram stod
det där det bara stått Joram förut, men orden
Klädeshandlare, Skräddare, Hattstoffe rare
och Begrafningsentreprenör stodo kvar som
förr.
Mina steg riktades så ofrivilligt mot boddörren,
sedan jag från den motsatta gångbanan läst dessa
ord, att jag gick öfver gatan och tittade in. Längst
inne i boden stod en vacker kvinna och vyssjade
ett litet barn på armarna, under det att en annan liten
parfvel höll henne i förklädet. Det var inte svårt
för mig att känna igen Minnie och Minnies barn.
Glasdörren till bodkammaren var stängd, men från
verkstaden på andra sidan om gården hörde jag ett
svagt eko af den gamla melodien, som om den aldrig
förstummats.
»Är mr. Omer hemma?» frågade jag. »I så fall
ville jag gärna tala med honom ett ögonblick.
»Ja, sir, han är hemma», sade Minnie, »i sådant
har väder går han ej gärna ut för astmans skull.
Joe, ropa på morfar!»
Den lille pysen, som höll fast i förklädet, ropade
till så högt, att ljudet gjorde honom förlägen, o ch!
till moderns stora förtjusning gömde han ansiktet
i hennes kjolar. Jag hörde ett tungt flåsande och
stånkande, som närmade sig, och snart stod mr. Omer,
mera andtruten än förr, men icke mycket åldrad*
framför mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
